I´m falling .......
Det finns något justnu, inom mig som skaver. Och jag vet att jag kan skriva det här, jag kan skriva ut mina känslor utan att någon kommer märka det. För jag tror det är bättre att skriva ut skiten än att vara arg! (ledsen)
Jag vet inte vart jag ska börja, eller vart jag ska avsluta! Jag vet inte längre vad som är rätt, och vad som är fel. Men jag måste börja förneka mina känslor, och jag måste sluta känna så mycket. Jag vill veta vad det här betyder, jag vill veta vad du känner. Jag vill veta allting!!!
Jag vill inte se en dig borsta bort alla problem, jag vill inte att det ska kännas så här jävla fel.
Är det inte meningen att man ska vara lycklig om man har allt? Tänk att man är aldrig nöjd med det man har, man vill alltid ha det som man inte kan få. Varför rä det så? varför kan man inte nöja sig med det gulgröna gräset som ligger närmast? För när du väl kommer till det där förbannat snygga gröna gräset så är det mörkare än det förra. När ska man se det?
Jag blir så jävla förbannad på folk som säger att man tycker synd om sig själv. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag behöver inte det. Men jag har inte haft det så jävla kul i mitt liv, men det är ingen som satt sig in i vad jag har stått ut med. Ni tror att det är så jävla lätt jämt, jag är tacksam för denna erfarenhet, samtidigt som denna erfarenhet äter upp mig inifrån varjegång jag blir sviken, varje gång jag tvivlar. Men ni fattar inte. Det är få som gör. För ni sitter där med era happy familys! Med mamma och pappa, och dom har aldrig gjort ett misstag, eller!? Är ni blinda! Jag tror nog att ni har några problem i era "perfekta" familjer också! Men jag skulle aldrig säga till något att dom bara vill att man ska tycka synd om en. Det kan man hålla inom sig! Right!? För alla har rätt att må dåligt, och alla har inte samma syn på att titta på problem. Vilka tycker att livet suger direkt dom får ett IG medans andra rycker på axlarna. Vissa bryr sig inte, lika mycket. Om de saker som någon annan gör. Men ni har liiite problem i denna dalgång att sätta er in i andras problem, och försöka förstå.
Men ensak som jag lärt mig, en vän som vänder dig ryggen när du är ledsen är ingen äkta vän. Det är en falsk vän som bara tar, och är alldeles för svag och vek för att kunna ge något tillbaka. Men en sån vän behöver inte någon, man behöver någon som båda kan ta och ge. Inte bara ta-ta-ta! Men det ska ni veta . Jag är hellre ensam, än umgås med folk som skiter fullständigt i mig. För det är samma sak, förstår ni?
Jag tror inte det är någon som vet att jag såg min mamma ligga och skrika i ett hörn i köket när min pappa berättade för henne om otroheten, hur han varit med en annan i så många månader. jag vet inte riktigt hur länge, men jag vill inte heller veta. han var inte bara otrogen mot henne, han var även otrogen mot mig. min pappa gifte sig med den nya, kvinnan han var otrogen med mot min mamma, i hemlighet. inte ens pappas barn och föräldrar fick veta, det sårade mig så fruktansvärt djupt. Kan ni förstå? Nej, jag tror inte det. Sen så blev jag mer än börda än hans dotter, han började ta betalt för att jag skulle komma och hälsa på honom, 200kr! Och jag fick bara träffa min pappa en helg i månaden, och det kostade mig 200kr, som något jävla nöjesfält. Och det var det inte, det var inget lustiga hus. För varje gång kom jag hem och föll i ihop i tårar hos min mamma, för att dom varit elaka och sagt elaka saker om min mamma, den enda som verkligen funnits där, jämt! Sen fick jag inte äta godis och läsk för jag var för tjock! Det kändes ju som mitt självförtroende fick sig en törn redan då. Men min kära mamma sa till mig; ät det du vill. när du kommer i puberteten så kommer det försvinna. Hade min mamma rätt? Ja. det hade hon. Sen när jag blev i den där fjortistiden, då blev det svårare. Då eltade jag allt i huvudet, och sen var det killar som sårade. men den som mest av allt sårade mig var min egen pappa, han som skulle vara min pappa. jag kände mig inte älskad, och jag gör väl inte än. jag skickade ett brev till min pappa och sa att det fick nog. (Märker mig själv nu att jag sitter och gråter, förlåt. Ni får sluta läsa om ni vill) Jag skrev till honom att jag skulle göra som hans morbror om han inte brydde sig om mig. Minns inte alla ord jag skrev, men jag skrev att jag älskade min pappa trottsallt. Och vad fick jag tillbaka? Världens mest opersonliga brev. " Jag tycker om dig också Linda". Är det inte meningen att ens föräldrar ska älska, no matter what? Är det inte så? Uppenbarligen inte. Jag skar mig, för många gånger. Jag skar mig inte för att dö. Jag skar mig för att slippa känna klumpen i hjärtat. Jag skar mig inte ens på pulsården som andra gjorde. För jag ville leva, men jag ville slippa den känslan som satt ingrott i mitt hjärta. När jag fryser så syns mina R på min vänster arm.. Det är inte vackert, men jag försöker inte visa upp armen så mycket.
Detta blev väldigt personligt.. Men ja, jag kallar ju den här bloggen ocensurerad.
Idag har jag börjat förlåta både pappa och carina, för dom visar ju nu att jag är välkommen. men det var när jag var liten som jag ville känna mig hemma där, jag vill känna att min pappa ville ha mig där.
Och nu till studenten så gjorde vi ett prov, vi skulle kolla vem som kände mig mest. Och min pappa låg väldigt väldigt långt ner. Ibland undrar jag om han är intresserad av att lära känna mig som Göran känner mig? Göran, är min mammas sambo sen 11 år tillbaka. Han ställer upp på mig, ger mig saker, GLÖMMER inte bort min födelsedag etcetc. Jag lyssnar på Nobody´s home med Avril och känner att jag börjar störtgrina. Förlåt mig!
Men jag vet att det finns fler i min familj som känt sig svikna av min pappa, mina storebröder har gjort det, och det orsakade att jag inte träffat min bror på jättemånga år, men detta år träffade jag honom och jag kan säga att det var så jävla efterlängtat! För jag älskar mina syskon, trotts att jag inte är så nära dom, som deras andra syskon är. Och jag är avundsjuk på det. Andreas, Görans son. Trotts att vi bråkat och tjafsat så älskar jag honom väldigt mycket, och han är inte ens min riktiga bror. Men för mig är han det, och jag saknar honom så jävla mycket! Jag kommer ihåg en jul när mamma och göran låst in julklapparna i görans jaktrum, då smög jag och andreas in och läste på alla paketen. Men jag kommer också ihåg hur han slog mig, var och varanan minut. Men jag hatar inte honom för det, jag älskar honom för det. För han gjorde mig stark, inte fysiskt stark men psykiskt. Vi var nog båda sårade på olika vis. Men det är en annan historia!
Jag kommer ihåg när pappa och alla mina syskon skulle åka på båtkryssning, då fick inte jag följa med. Jag kände mig så jävla utanför. Jag minns inte allt som sas, men jag vet att jag inte var välkommen.. Eller, jag kände mig inte välkommen.
Jag är så tacksam för att jag har min mamma, även om vi bråkar ibland så är hon den som alltid finns där för mig och lyssnar och tar hand om mig. När jag var jätteledsen efter Peace and love, så tog hon hand om mig, tröstade mig, hyrde film med mig, visste ens min pappa att jag var ledsen?
Har han någonsin vetat om hur jag känt mig?
Jag är inte bitter, men det biter sig fast i själen. Alla minnen, alla ord som varit som slag på käften. Jag är starkare tack vare det, men det har fallit många tårar ner för mina kinder som barn. Och jag var alltid ensam när jag lekte, och jag fann mig i det. Det var bara så.
Om ni som är i texten läser det här, så står jag för det jag skriver nu. Och ni vet nog mycket väl att det varit så också, är jag rädd.
// L
